Sida:Sundhetzens Speghel-1642.djvu/225

Den här sidan har korrekturlästs


En ostadigh.


1. Eländigh är then wisserligh/
Som sielff ey kan regera sigh/
    I alleslags tilfäller;
Hwars Hierta aff ostadigheet/
Sigh ängstar och ey rådha weet/
    När någhot hälst omgäller.
2. Tå honom någhot säyes på/
Han strax hämdgirigh blifwa må/
    Han swär sigh wilia löna/
Hans onda Tunga så och Munn/
Aff sigh förtaal och listigh fund/
    Ighen skal altijdh röna.
3. När som ostadigheet hon är/
Hans eende Wapen och Gewär/
    Han ingen roo tå finner/
Hwad han seer eller ock så höör/
Thet strax en stoor förandring gör/
    Uthi hans Modh och Sinner.
4. Aff Sqwaller blifwer han uptänd/
Til Otroo blir hans hugh och wänd/
    Emoot sin bästa wänner:
Och then är rätta hans komhär/
Som honom nyia tijender bär/
    Om Sqwaller och fast ränner.
5. Stoor wänskap han föruthan list/
Sin Wän tilsägher fast och wist/
    Then fäster medh Högh Eedher/
Then wänskap han doch sägher sägher åpp/
När han kan få ett litet hopp/
    Til större gagn och heedher.
6. Updichtar han sigh så en skuld/
Emoot sin trogne wän och huld/
    Profijten achtar meera
Han täncker först iagh hafwer Gooz/
Then wänskap fahra må sin koos;
    Jagh Wänner får wäl fleera.