7. Stoort thet och honom icke rör/
Om någhon honom orätt gör
Medh list och otroo swijker:
Han märcker wäl hans otroheet/
Han anseer sin uprichtigheet/
Och blyr sigh altijdh lijker.
8. Så kan han sigh och skicka wäl
I högh staat/ fast han medh godh skäl/
Sigh wäl förhäfwa kunde;
Sin Wänner han doch ey försmår/
Ehuru wäl thet nomom gåår/
Uthi al tijdh och stunde.
9. På Rijkdom haar han ey sin hogh/
Fast han ey haar fult up och nogh/
Han låter sigh doch nöya:
Ett ringa förrådh Gudh wäl kan
Föröka/ ther til medh och han/
Ett stort kan snart förströya.
10. Alt hwad som han aff lyckan godh/
Så och igenom klookt ett modh/
Tilsamman haar förwärfwat:
Han gofwe sigh doch ey ther om/
Fast än hans heele Rijkedom/
På en gång bleff förderfwat.
11. Rätt mon tå och hans Hugh och Sinn/
Ey låta sorgh i Hiertat in:
Fast heller han tå täncker
På Dygden/ och sigh håller still/
Han haar fast bättre tagha til
Än thet som lyckan skänker.
12. Men hans Sinn falla på en Dam:
Fast hans upsåt ey kan gå fram/
Sitt modh han doch ey fäller:
Han hafwer ther aff ey stoor pijn/
Sin lycka han til Gudz försyn/
Fast troligh altijdh ställer.
Sida:Sundhetzens Speghel-1642.djvu/226
Den här sidan har korrekturlästs
