Sida:Sundhetzens Speghel-1642.djvu/229

Den här sidan har korrekturlästs

13. När annat slijkt thet kommer för/
Hans hierta sigh ther aff strax rör/
    Och icke weet besinna/
Affecter sin' at dämpa neer:
Ey uthi någhon ting han seer/
    Hwar han skal trygghet finna.
14. Så seer man at ostadigheet/
Hon gifwer sorgh och stort förtreet/
    Snart uthi alla tinger:
Hwem hierta sitt ey fästa weet/
Han uthi störst osäkerheet/
    Sin Siäl och Lekam bringer.



ginge up eller nidher/ moste man (som Hiulet/ thet aff Watnet drifwes up och nedher/ ock ey förandras) sigh icke förstöra låta; betrachtandes ock at en umgång på Hiulet/ kan ställa thet nederste öfwest; och at man kan offta blifwa behållin genom thet man sigh undergång förmeent hafwer.

Then ther om icke beflijtar sigh/ så blifwer han lijka som ett Månebarn/ hwilket/ när lyckans Hiul stijgher up/ så är thet fult medh frögd; när thet sigh wänder nidher/ så hörs intet annat än jämmer och weeklaghan. Thenne wankelmydigheten eller ostadigheten är ett teken til ett ondt sinne/ ty när affecterne ingen Regent hafwa/ så dominera the som the willia; gå så sedan uth antingen på sitt eghit eller annars fördärff. Så är och twärt emoot/ Stadigheet/ at sigh ey förandra låta/ thet högste argument til ett wälstickat sinne/ såsom Seneca thet ock sägher.