för tilkommande saker undkomne äre och huru andra i ringa fall bleffne äre/ som sin kleenmodigheet hafwa see låtit.
Och är ingen tin som Menniskian meer fruchtat före än Dödhen; för then skule fruchtar hon ock alt thet som hennes Lijff skadha kan. Doch borde man för sådan ey så stort fruchta/ effter wij therigenom til Salighetennes Döör ledde wardha/ såsom Apostelen sägher: Man moste genom myckin wedhermödha ingå i Gudz Rijke. Wij lärom aff siukdomar och andra wderwärtigheeter känna och dyrka Gudh/ såsom ock besinna wårt eghet skröplighe wäsene/ som ock genom Dödhen skal omsidher ändas och förbytas uthi itt wäsend/ thet intet qwal eller fruchtan meer skal wara underkastadt.
Om Sorgh och Bedröfwelse.
CAP. III.
En öfwermåttom sårgh/ fast myckit ondt hon stifftar/
Uti wår Kropp och Siäl/ thes wärkningar förgifftar;
När hon taar Hiertat in/ Förnufftet hon förför:
Hon stoor föranringh och i alla Lemmer gör:
Hon skaffar at en frisk/ sitt högha modh snart fäller/
Hon ens Gemuth och Sinn/ i månge buchter ställer.
Hwem är beladd medh sårgh/ sigh gör mång bitter tåår:
Han andras Sälskap flyr och alltijdh ensam går;
Medh tankar swår han qwäls/ han natt och dag mon waka
Fast honom gifwes tröst/ then mon han doch försaka/