uthan falla så genom sin Sorgh i störste älende. Hwarföre rådher Plato fast wäl/ at man i Mootgång sigh håller stilla/ effter man ey weet/ om thet som skedt är/ kan wara een til Nytta eller Skadha. Befaller för then skull/ at man medh gått betänkiande uptagher hwad påkomma kan; lijka som then ther Förkehren seelar/ moste tagha thet som Tärningarne wijsa/ och tilsee huru han ett ondt Kast wäl sättia kan.
I synnerheet/ the som häfftigt grämia sigh öfwer fine bäste Wenners dödelighe Affgång/ the skola sigh för Ögon ställa/ huru thet medh Menniskioslächtet här på Jorden skaffat är; at Menniskian näpligh är hijt til Werlden född/ förr än hon Wedherwärtigheter och Kranckheter (hwilka äre Dödhsens Senningebudh) förfara moste: och et Gudh Menniskians Lijff ett Mått föresatt hafwer/ hwilket ingen öfwergå kan. Han är alleen then som weet/ när och huru länge oss tienligit är til at lefwa. Ther til huru wijsligen han handlar/ och intet skeer utan hans Faderligha Wilia; effter hwilken wij som lydige Barn oss skicka och fogha mostom. Ther wij annorlunda görom/ är til befruchtandes/ at Gudh större Straff pålägger för thet een murrar/ och sigh hand Faderlighe Willia ey underkastar.
Ther til medh må man besinna/ at sådan Weeklaghan och Jemmer förgäfwes är för the Dödha/ effter man them ther medh ey kan igen bekomma. För honom som än lefwer kan thet intet meer skaffa/ än honom sielff thesförre uthi Grafwen effterstielpa. Thetta är thet som Horatius säger 4. carm. 7.
När som then bleeke Dödh/ en gång som Liws uthsläcker;
Ey Godz/ ey ädelt Blod thet honom seen upwäcker;
