klara Ord äre ther som försäkrade/ at wij wåre framledne igen uthi fast bättre tilstånd bekomme/ än wij them här hafft hafwa
Men här må någhon säya: Ther wore ey så beklaglighit/ om han icke så hastigt och i sin bäste stoor hade blifwit bortryckt: Men hwad är ther för fåfängia/ hwem är then antingen liten eller stoor/ som aff Dödhen Privilegier bekommit hafwer/ at han honom intet nalkas skal för än i hans höga Ålder? Thet går som Horatius säger:
Then bleeke Dödh han ey försyyn för noghon dragher/
Han högh så snart som lågh en ung som åldrigh tagher.
Han Konungzligh Palatz så snart mon klappa på/
Som the uthfattigas och armas hyddor små.
Menniskians Lefwerne hafwer uthi sigh sielfft wäl många Ordningar/ men Dödhen håller ingen Ordningh: Ålderstijghit Folck så offta lefwa/ och the nyborne eller unga moste hädan skilias.
Må tu för then skull intet beklagha/ at een i förtijdh är dödh blifwen; ty thet skeer icke i förtijdh/ thet som alltijd skee kan. En må blifwa dödh i hwad Ålder en kan; oansedt man tycker then otijidigh wara/ så blifwer han doch genom Döden tijdigh. Therföre beklaga ey hwarken titt eller hans Tilstånd/ han skulel doch een gång dödt; hade han och längre lefwat/ hwem weet om han icke hade stora Synder bedrijfwit/ och så på sidston för theras skull ynkeligen omkommet: Han är thenne Werldsens Wedermöda qwitt worden/ och tu är sluppen aff stoor Mödha och Fruchtan/ at tu om Natten thess säkrare kan sofwa/ om Daghen wara uthan stoor Umsorgh/ huru tu honom fortbringa skal.