plurimus est; unde, & pluribus ægent alimentis. Thet är: Magan är om Winter och Wåår hitzigast/ man sofwer länge; blifwer så then naturlighe Wärman starckare; hwarföre behöfwes meera Spijs. För samma Orsaks skull äta the meera som boo i kalla Landzorter.
Aff Åldren är til märckiandes/ såsom Hippoc. Aphor. 13. lib. 1. säger/ at gammalt Folck kunna bäst fördragha fastande/ sedan the som äre komne til sin mogna Ålder/ mindre Ynglingar/ aldraminst Barn/ hälst the som aff sigh qwickare äre. Orsaken gifwer han före/ i näst efftergående Aphorismo: At the som wäxa/ hafwa starck naturligh Wärma/ hwarföre behöfwe the ock myckin Spijs: The Ålderstigna hafwa liten Wärma/ ty behöfwa the ringa Spijs/ aff myckin förqwäffs theras Warma: Måste för then skull thesse litet och thess offtare äta. Barn moste oftare för then skull spijsas/ effter som theras Kropp icke allenast til Uppehälle/ uthan ock til sitt augment och wäxt Spijs esker och kräfwier.
Waanan moste här ock för alt i acht taghas; Ty then som intet waan är om morgonen at äta Frukost/ han skal blifwa tungh och indispost ther aff; ther doch en/ som sigh ther til wänt hafwer/ skal finna sigh Beswär/ när han then ey bekommer. Hwilcket ock Hippoc. lib. 2. de. vict. rat. in acutis märckt hafwer: The som äre wane twå gånger om Daghen sigh at spijsa/ om the ey tagha Middagzmål til Lijffz/ så blifwa the ängstige och matte.
Utaff Complexionernes Åtskillna bör thetta ock befinnas: At the hitzige/ Choleriske/ magre/ och the som öpna Swetthål hafwa/ aff hwilka Födzlet snart
