Sida:Sundhetzens Speghel-1642.djvu/423

Och öfwer sälsam Diwr/ som Markat' eller Apa/
Skal tu ey skräckias stort/ ey effter them stoort gapa.
  Tu drag ey på tin Arm/ och lägg ey widh tin Mund/
  Ehwad som wanskapt är/ som en platt-näsigh Hund/
Samt andre sälsam tingh skal man aff Wägen ställa/
Som til Inbildningh stoor och hastigh sträck kun' fälla.
  Thet bättre är then tijdh/ at tu framdragher här/
  Hwad liufligt wara kan/ och thet som deyligt är.
När Hustrun börjar sigh uthi sin Maga klagha/
Och finner Teknen skeer/ at hon mån Lijffzfruch dragha.
  Een nygifft Hustru tå sigh temperera bör/
  At man thet nya Wärck ey strax om intet gör.
När Åkren nys är sådd/ och grön/ om man then plöijer
På nytt/ then späde Frucht igen man lätt förströijer:
  Alt så när när ächta Folck/ ey måttet holla kan/
  Så är för Hustrun Skam/ och Skadha stoor för Mann.
Så skal hon achta sigh/ sin Kropp ther medh bemöda;
Hon honom medh godh Spijs/ tilbörliugh skal ock födha/
  At hon medh Fostret sitt kan hålla sigh ther widh/
  Til thess fullkomnat är then rätta Bördzle tijdh.
När Fostret kännes nw frij Lufft at wilia sökia/
Så skal man hennes kropp medh Badh och Salwor mökia/
  Och hielpa Fostret uth/ medh tienligh Medel fleer;
  Ty om een Barnemoor är gott tå tigh förseer:
Then som i thette fall förfaren moste wara/
Behiertad/ trogen och then ingen flijt skal spara:
  Ther til så kräfwies och hon haar Gudz fruchtan kär/
  I Ord och Gerningar heel from och tuchtigh är.
Så kräffz hon hafwa skal/ små och subtile Händer/
Medh them hon hinder mång i Bördzlen wijgt afwänder;
  Doch effter alt thet Wärck hoos henne icke står/
  Så är thet rätt/ at Gudh här i sin Wördning får.