Den här sidan har korrekturlästs
Edda[1], som förut warit drifven af de gamle Herde-Scythiske Fäder och sedermera af de Fornioterske Drottar och den wisa Sif eller Sifia, Thors hustru[2], hvilken efter döden wördades som Gudinna[3]. Denna lära utspäddes och bortskiämdes mycket så wäl af Odens och Asarnes som derefter af Skaldernes Dikter, så at hon blef sig grufveligen olik: dock kan ännu ganska mycket godt hämtas af det lilla, som ej blifvit förloradt[4].
- ↑ Efter ordet betyder Edda det samma som Gamla Stamfädernes Lära; ty Atta, Atte är Fader, hvaraf ock Att, Släkt, Stam, ännu är brukeligt. (cfr. Gudm. Andr. Lex. Isl. Paul. Resen. Etymol. Dan. O. Nording Diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.)
- ↑ v. Edd. Isl. P. 2. it. Præf. Resenii ad Edd. Isl. cfr. J. Wildes Lags-Hist. p. 34.
- ↑ Sif, Sifia eller Sibylla hölls för Guden Thors Fru och kallades den Hår-fagra. v. Edd. Isl. P. 2. in Nom. Div. Eljest war Sif den Scandiske Drotten Thors hustru wid pass 60. åhr efter Chr. föd. v. supr. c. 4. §. 3.
- ↑ Med den gamla förlorade Edda war det så fatt: Wid Christendomens början war hon af Munkarne mäst utrotad, när den witre Isländaren Sæmund Sigfusson, kallad den Frode eller Wise, sammanhämtade alt hvad som kunde igenfinnas wid pass. A. 1114. och blef hans samling en Skatt af hela menniskliga Wisheten, säjer Brynolfus Svenon. Episc. Scalholt. in Epist. ad Stephanium. Men denna Skatt blef äfven förlorad af samma orsak som förr, til dess den kloke Isländaren Snorre Sturleson räddade hvad han kunde och utgaf åtminstone en skugga deraf, i det han hopskref Edda och Scalda wid pass A. 1215. hvaraf wi något när kunne se hvad de gamle Hedningar trodt. Sæmund Sigfusson dog A: 1133. Han och Are-Präst (eller Polyhistor, som skrifvit en Historia från Odens til sin tid, hvilken nu är förkommen, liksom Gunlög Munks skrifter och flera. v. Brynolf Svenon. L. c. ) reste ihop utrikes och studerade i tre åhr i Cöln vid Mayn: Sæmund besökte då bästa Scholor i Tyskland och Italien, ådrog sig mycken afwund af andre Lärde i sin tid, besynnerligen Andelige, och sammanskref hela Volumerne af de Nordiska och en del Tyska och Engelska Historier. v. Thom. Torf. prol. Sect. 1. Man wille qvarhålla desse resande utrikes; men de kommo hem igen A. 1075, (v. P. J. Resen. præf. ad Voluspa. & Gudm. Andr. not. ad Volusp.) och Sæmund åtog sig Präste-syslan öfver Odd-sokn i Scalholt. Hvad Sturleson angår, så war han Lagman på Island, en hederlig, trowärdig och wältalig Man: Två gånger war han Islands Föreståndare, nemligen A. 1215. och 1222. (v. Arngrim. in Crymog. L. 1. c. 8.) hos tre Kungar i Norige, K. Sverre, K. Inge Bardson och K. Håkan Håkanson samt hos Jarlarne Håkon Galin och Skule war han i stor nåd och derjemte Skald eller en Hofman, som altid upmuntrade sin Herre med sina qväden. I Sverige war han wid pass. A. 1218. hos K. Carl Sverkerson och hos Eskel, Jemtelands Lagman, hvars hustru Christina, Jarlen Håkan Galins änka, gaf honom det sköldmärke, som Svenske Kungen Eric Knutson fört, då han sålde Kung Sokne på Grituhem (en Småkung) v. Peringsch. præf. ad Sturl. Då samlade Sturleson många Svenska Handlingar, som han utgifvit i sin Heims-kringla &c. Större delen af Island war i hans wåld. Han gjorde en Skalde-sång om Oden A. 1238. som behagade Skule Jarl så wäl, at han skickade honom med et sit bästa skiepp hem til Island, der han A. 1240. blef dräpen på Rögeholt af Gizor Torwaldson. Hans ende Son Wräcke flydde til Norje; men hans Brorson Thord Kakali gaf Island under Norske Konungen Håkan. v. Resen. præf. ad. Edd. Isl. &c.