Den här sidan har korrekturlästs
öfwer werlden strax efter dess skapelse i stället för et mycket lyckeligare tilstånd[1], som kallades Gyllende
- ↑ Det lyckeliga tilstånd, hvaruti alting war, innan det onda kom i werlden, och huru det förlorades, omtalar Edda (Mythol. 43.): Balder den Gode, Odens och Fryggas Son, hade drömt en gång, at honom något fahrligt förestod: det bekymrade Gudarne och de beslöto, at Balder skulle wara fri från all olycka: Frygga (Minerva, Wisheten, Odens Fru, Balders Moder, som framdeles, skal omtalas, tog ed och löften af alting, af alla elementer och hela Naturen, at ingen ting skulle skada Balder: han war då säker: Gudarne hade då sin ro, at skiuta på Balder med skott, som eljest woro dödeliga; men de kunde ej giöra Balder ondt: det förtröt Loke, Uphofsmannen til alt ondt (v supr.), som tog en qvinnas liknelse, hvilken war i Fryggas förtroende, och utetade lifligt ur denna Gudinnan, at et enda träd i werlden, som kallades Misteltein, (hvilket har någon likhet med Förbundsens träd i Paradiset) kunde giöra Balder skada: deraf giorde Loke en pil och lockade sedan Höder den Blinde (menniskians blinda förwett), at dermed skiuta på Balder, hvilket stod allom fritt: den pilen blef Balders bane. Då blef oförliklig sorg bland Gudarne, som fälde tårar bland stor sorgeprakt öfver Balders lik: ingen ting i werlden war, som icke gret Balders död: alt ängslades och åtminstone svettades, som ännu kalt järn, när det kommer i wärman. (Edd. Mythol. 44. 45.) Detta war syndfallet. Den enda, som ej sörgde, war Loke, hvilken under Troll-Gudinnan Thocks hamn fägnade sig deröfver. Gudinnan Frygga lofvade Balders Bror, Odens Son (förmodeligen Thor, som dock wid detta tilfälle kallades Hermod den Snare) sin särdeles kärlek, om han wille fara ned til afgrunden och förmå Hel, at gifva Balder tilbaka i lifvet igen: Hermod red ock dit på Odens häst Sleipner; men Balder eller Oskyldighetens tilstånd kom ej igen och kan ej komma förän i den Nya werlden (Edd. Mythol. 49).
