Wikisource

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs

8. Frygga är just den sammma som Urania[1] eller Himmelens Drotning, hvilken tilbads i Sidon och Carthago[2] och hvars Afgudadyrkan äfven sträkte sig til Jerusalem, der ofta de affällige Judar offrade henne kakor, rökelse och drick-offer[3]: denna Tysiska Gudinna kallades också Astarte, Astarete[4] eller Astaroth[5], hvilken dyrkades af sielfva Salomon i hans galenskap[6], och troddes, liksom Frygga, wara Gudarnes Drotning och Moder[7]. När Hedningarne begynte taga Solen[8] för sielfva Gud, under namn af Oden[9], eller åtminstone, at hålla detta werldens öga för hans afbild[10],

  1. ↑ I Africa kallades hon mäst Urania eller den Himmelska. v. Lund. Zamolx. c. 5. §. 18. &c. cfr. Cic. de nat. Deor. L. 3.
  2. ↑ cfr. Rollin. H. A. T. 1 .p. 193. 194.
  3. ↑ Jer. c. 7. v. 18. it. c. 44. v. 17. 18.
  4. ↑ Man har ment, at Astaroth warit det samme som Astar-god, Kärleks-Gudinna (Edd. P. 2. in nom. Div.) och Astartha, (Olofs Sag.) Kärleks-Eld, och at således namnet är Scythiskt (v. A. Båld. Diss. de Fat. Relig. in Scand. Ups. 1700.); men dessa namn tilläggas endast wår Hedniska Gudinna Fröja, som framdeles skal omtalas, hvilken svarar emot Venus. Astarte war den Phæniciska Gudinnan som kallades Syria (Cic. de Nat. Deor. L. 3.), hos Syrerne Mylitta och hos Perserne Mithra eller Moder (Lund. Zam. c. 5. §. 20.)
  5. ↑ 1. Sain. c. 31. v. 10. 2. Reg. 23. Jos. 9. v. 10. 12. Judic. 2. v. 10. 13. &c.
  6. ↑ 1. Reg. c. 11. v. 5.
  7. ↑ C. Lund. Zamolx. c. 5. §. 20. &c. cfr. Cie. de nat. Deor. L. 3. & Herodot. L. 4. c. 59.
  8. ↑ Auson. Epigr. 13. införer Solen så talande: Ogygien kallar mig Bachus, Egypten Osiris, Mæsierne Phanaces (Fan-as: Fan betyder Herre hos de gamle Göter och As, Gud), Inderne Dionyson, Romarne Liberus, Araberne Adoneus, Lucanierne Pantheon.
  9. ↑ Hos Phænicierne och Assyrierne kallades Solen Adon, Adonin (v. Macrob. ap. Verel. ad Götr. S. p. 44), som kommer öfverens med Odin och Hebræernes Adonas.
  10. ↑ Ingenting har snarare kunnat förleda den blinda menniskian til Afguda-dyrkan, än den liufva Solen: Folket har snart tagit denne wälgörande himla-kroppen för den Store Gudens afbild eller Tienare, hvarföre ock, så wäl hos Hebræerne, som alla andra folk, i synnerhet de gamle Göter, warit et namn på Solen, som betydt Betient (cfr. Rollin. H. A. T. 1. p. 440.), Suen, Sun (Goth. Sol) i anseende til Herran eller Gud silef. Solens och Månens dyrkan är derföre den aldraäldsta Afgudatiensten (v. Rollin L. c.). Som Solen kallas werldens öga, så hölls ock Oden för at wara Enögd. v. Edd. Myth. 14.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svea_Rikes_historia._Första_delen_1747.djvu/184&oldid=426485”