Den här sidan har korrekturlästs
så höll man ock Månen för hans maka[1], som wårt andra stora Lius på himmelen, så at denna Urania, denna Astarte, denna Frygga, Odens eller Solens hustru, war äfven den stora de Ephesers Diana[2], som wördades i Asien och hela werlden[3],
- ↑ Månen togs således i stället för den Urania eller Himmelens Drotning, som Phænicierne och Carthaginenserne dyrkade (Roll. L. c. T. 1. p. 193.) Det är sant, at Hedningarne mycket irrat sig i sielfva willfarelsen, så at de blandat ihop det ena namnet med det andra och lämpat åtskilliga olika til en och samma Gudomlighet. Til ex. Cybele, Terra, Vesta, Idæa, eller Ida-Gud (som nämnes på wåra runstenar) giörs til alt et. (C. Lund. Zam. c. 5. §. 18.) Apulejus XI. Met. giör Diana, Juno, Venus och Bellona til en och den samma: äfvenså tages Isis för Ceres, (Diod. Sic. bibl. E. p. 232.) &c. &c; men wist är det, at som man mente den Aldrahögste med Solen, så mente man ock hans Maka eller wisheten med Månen, och at Solen kallades i Egypten Osiris och Månen Isis. (v. Diod. Sic. bibl. æ. Plutarch. de Is. & Osir. ap. Lund. Zam. c. 5. §. 20.) Äfvenså blef Oden och Solen i gamla Sverige alt et, liksom Månen och Frygga, som bätre fram skal berättas.
- ↑ At Diana (Phæbe, Latona, Cyllene &c.) warit hållen hos Grækerne för alt det samma som Månen, är nog bekant: Edda kallar Diana Vana-Dis eller Vana-god, Vanernes Gudinna (ap. Lund. Zam. c. 5. §. 18.), som äfven säjes om Frey (Edd. P. 2. in Nom. Div.): det är säkert denna Scythiska Frygga, som Lucanus så omtalar (Phars. L. 1. p. 443.): Et Taranis Scythicæ non mitior ara Dianæ. it. Qua sublime nemus, Scythicæ qua regna Dianæ &c.
- ↑ Apostlagern. c. 19. v. 27.
