Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/199

Den här sidan har korrekturlästs

dock mycket beklagligt, at man trodde sig hafva makt, at ända sine dagar, när man wille, sedan man hunnit til en wiss hög ålder[1]; Man wille ej gerna afbida en dödelig siukdoms plågor: man giorde då anstalt om sit hus med sinnes ro och tog gladeligen af sine anhörige afskied, störtandes sig ut för höga och branta klippor.[2] De, som illa lefvat her på jorden, Gudlöse, Mördare och sådane, som stiftat kif mellan wänner och makar, troddes efter döden blifva plågade af den onde Andan[3] i de fördömdas

  1. Clem. Alex. Strom. L. 1. c. 15. Pomp. Mela. L. 3. c. 5. Plin. L. 4. c. 12. C. Jul. Solin. c. 21. Götr. S. c. 2. & not. Scheffri p. 107. Verel. ad Herv. p. 21. &c. cfr. Huj. Hist. c. 2. §. 4.
  2. Desse gamle Sielfspillingar stupade sig wäl ofta i hafvet. v. Pomp. Mela & Plin. L. 4. c. 12. it. Clem Alex. ap. Pelloutier Hist. de Celtes); men så hade de ock sina wissa höga bärg in i landet, hvarifrån de foro til Oden. Et sådant ställe kallades Ättstupa, Ättstapel, eller Gyllingshammar: Wi finne ännu många ställen, der Ättstupor warit: I Götenheds eller Götene-sokn i Kinna-Härad i Westergötland wid Säteriet Biurum är den Ättstupan, som omtalas i Götriks och Rolfs Saga p. 8. (v. Luths annot. & Tunelds Geogr. p. 186. it. Rhyzel. diss. de Sep. vet. P. 1. ). En dylik fins i Tunhems Sokn i Westergötland, midt emellan de stora bärgen Hall och Hunneberg, som är 50 alnar hög. (v. G. Wallin diss. de Rup. Gentil. Ups. 1716.) Mörsebärgs-Ättstupan wid bärget Billingen är likaledes i Westergötland. (v. Tunelds Geogr. p. 169.) En Ättstapel är ock i Helsingeland, kallad Offerbärget (Tunelds Geogr. p. 268.) förutan mångfaldiga flera.
  3. Den onde Andan, som plågar de fördömde, kallas Nidhogger och säjs ligga under nedersta roten af det stora Asketrädet, hvars topp räcker til himmelen och hvars rot går ned i afgrunden (Edd. Mythol. 14. Voluspa. O. Nording L. c.).