boning[1], långt från Solen, ned i nionde werlden, der största köld och mörker regera, der dörrarne stå öpna mot Nordanwädret, der förgift rägnar in genom fönstren och der hela rummet är omgifvit med ormar och brusande watn[2].
14. Werldenes yttersta ändringar afmålar Gamla Gudaläran med nog lifliga och faseliga färgor: Då skal komma, efter hennes utsago[3], en alt för ond werld, full af laster och wederstyggelser, en grym tid, i hvilken blifver svårt at lefva, då olycks-stormar skola rasa och menniskiorne likna willdiur: krig, mord och blods utgiutelser skola upfylla werlden, föräldrar och barn träta, syskon slå hvarannan ihiäl, närmaste blodsförvanter hvarannan fördärfva och skiämma, så at ock icke en menniskia skal finnas, som den andra skonar. Derpå skola komma faseliga wintrar, mörker och förskräckelser, som bebåda werldenes ändalykt: Då skola Natur och Elementer strida och sönderbraka, Solen svartna, stiernorne försvinna, jorden siunka ned i hafvet[4], elden förtära alting, liuset och de upstigande lågar falla utföre och sielfve Himmelen ramla öfverända.
- ↑ De fördömdas boning i köld och mörker kallades Niflhem, eller Hell (Hecate, Proserpina) regerade, af hvilken ordet Helwite är kommit (Edd. Mythol. 34.); ty Wite betyder straff. Detta Hel-wite eller Niflhem sades wara belägit wid Nar-stranden (Litus Cadaverum). v. Edd. Mythol. 49. Voluspa. O. Nording. L. c. &c.
- ↑ Voluspa & Edd. Mythol. 3. 4. 49. cfr. O. Nording. L. c.
- ↑ Voluspa & Edd. Mythol. 48. &c.
- ↑ De gamle Britanner trodde liksom Scandianerne, at werlden skulle förgås genom eld eller watn. v. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 11.
