Wikisource

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/201

Den här sidan har korrekturlästs

Alla Troll och onda Andar skola då slippa lösa och Fenris-Ulfven eller Diefvulen upsluka den förmörkade Solen.

15. Men i det samma, säger hon[1], kommer den Alsmäktige med sine Himmelske Hiältar[2] och med sin Guda-rätt, at hålla sin Ransakning: då bäfvar alting af skräck, som til dess warit förmätit: då kastas alla onda Andar i yttersta mörkret[3]: den Wäldige af högdene, som alting styrer, skiljer då sakerne och fäller Domen: Han stadgar de heliga öden, som blifva beståndandes i evighet. Derpå kommer en aldeles ny werld[4] och lycksaliga boningar[5], der Gudarne skola mötas med nytt lif[6]

  1. ↑ Voluspa & Edda L. c.
  2. ↑ Muspels-Invånare (himmelens Hiältar, Änglar, eler Gudar) skola då rida ut, säger Edda (Mythol. 48.), under Syrtes anförande (Syre är Gud på Persiska. v. Lund. Zamolx. c. 5. §. 22.), at strida tappert och öfverwinna alla Troll och onda Andar, men då brakar alting sönder, i synnerhet Regnbågan eller broen emellan himmel och jord
  3. ↑ Ytterste Domen, til hvilken den onde Andan eller Loke (Lycaon) skulle ligga fängslig, at då kastas i yttersta mörkret, kallas Ragnamörk. v. Edd. Mythol. 47.
  4. ↑ Edd. Mythol. 49.
  5. ↑ De Sällas boningar, efter döden kallar Voluspa Ida-wallar, Ida-mark (cfr. Edd. Mythol. 12.) &c. der Gudarne skulle mötas. Ordet är förmodeligen först kommit af Ide, Ed, skogsmark, så at dermed är ment en Trägård, lustgård. Et bärg ligger wäl i Phrygien wid Pergamus, kalladt Ida, och et dylikt på Creta; men jag wet ej om någotdera har hermed gemenskap. Wåre Antiquarier hafva kallat de Saligas boning Glysis-wall och trodt det ordet wara det samma, som de Elysæiska fält, hvilka eljest menas fådt namn af en ort i Grækeland på Peloponneso, kalladt Ilissus (cfr. Roll. H. A. T. 2. p. 492.): den förste, som flytte Elysæiska fälten &c. til Norden, war Isac Zezes, Herodoti uttolkare (en slät Auctor efter Casaubont omdöme): han har sedan bedragit åtskillige (J. Lakemacher, observ. Philog. P. II. p. 50.). Jag lämnar nu om någre gamle Svenske Skalder stundom brukat ordet Glysiswall i den meningen; men egenteligen war Gläsiswall et Land wid Östersiön, som af de gamle kallades Gläs- eller Glys-öen (Insula Glessaria v. Plin. L. 3. c. 13. C. Jul. Solm. L. 3. c. 19) af Gles, Bärnsten (Succinus Maris), hvarpå Östersiön är rik. v. Diod. Sic. L. 5. Pythias Maffi). ap. Plin. L. 37. c. 2. cfr. Verel. not. ad Herv. p. 20.
  6. ↑ Med nytt lif skulle Gudarne mötas i den nya werlden; ty på yttersta Domsens faseliga stund, i den grufveliga striden mot de onda Andar och Troll, troddes de alle förgås, undantagande Oden sielf: Oden mentes wäl också blifva upsluken af Fenris-ulfven (diefvulen); men en af hans Hiältar Widar eller Tystlåtighets Guden) skulle då klyfva up ulfvens käftar och frälsa Oden, som skulle dräpa ulfven. Thor (Medel-Guden) skulle slå ihiäl Midgardsormen (Synden); men stiga dervid nio steg tilbaka och dö. Tyr och hunden Garm (Cerberus) skulle dräpa hvarannan, äfvenså Heimdal och Loke &c. så at alt skulle wara dödt och upbrändt, då den nya werlden kom.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svea_Rikes_historia._Första_delen_1747.djvu/201&oldid=426503”