som mentes draga Solens wagn[1]: man framledde också den störste Galt[2], som kunde fås[3], hvilken kallades Jule-galten; men den blef icke strax slaktad, utan förwarad en månad längre med öfvermåttan stor wördnad för hans helighet, at offras wid nästa Ny-fylnad[4] på Dise-tunglet åt Frigga: Man nögde sig Juleafton at lägga händerne på Galtens rygg, liksom man brukade med alla offerdiur, och giöra löfte, at man antingen skulle fulborda det eller det af sina upsåt eller ock, at deröfver tillsättia lifvet[5]. Åt Frigga, Disa, Göja eller jorden offrade man sedan, förutan säd, frukter och små foglar, förnämligast denne Galt, som et diur, hvilket med sin nos lärt menniskior plöja[6]. Åt Oden offrades hästar, som krigs-Guden anständiga kreatur, hundar och hökar eller i hökarnes ställe tuppar[7]; men i synnerhet en Tiur, som så länge göddes förut, til dess han blef ilsk[8].
10. Sådana woro nu allenast diur-offren eller de wanliga; men i stora nödfall utgiöts menniskio-blod för Afgudarnes altare, liksom hos alla Celtiska eller Götiska folk[9]: denna ohyggeliga Sed, särdeles at offra sina barn[10], som i Norden gerna togos til
- ↑ Edd. Mythol. 8. 9.
- ↑ Medan Frey, den Guden, som betydde en klar himmel, nu dyrkades om Julen tillika med Thor (v. supr. §. 6.) eller Solen; så tycks, at Galten framkommit för hans skull, efter han mentes hafva för sin wagn Galten Gyllenborst, af hvilken lyste öfveralt och som kunde ränna fortare än någon häst. (Verel. ad Götr. p. 50. cit. Edd. cfr. Edd. Mythol. 43.)
- ↑ Verel. ad Herv. p. 60. 138. cfr. Tacit. de Germ. c. 44.
- ↑ v. supr. §. 6.
- ↑ cfr. Verel. ad Herv. p. 50.
- ↑ Verel. ad. Götr. p. 52.
- ↑ Bång. Hist. Ecel. L. 6. c. 15. Dithmar. Ep. Merseb. Chron. L. 1.
- ↑ Sturl. T. 1. c. 30.
- ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Ang: L. 1. p. 11.
- ↑ Konungarne brukade at offra sine Söner åt Saturnus, hvilket gifvit anledning åt den dikten, at Saturnus upätit sina barn: desse menlöse brändes på bål eller i et stort glödande Koppar-beläte, som kallades Moloch (v. Roll. H. A. T. I. p. 193. 194.). At ofra menniskior hafva eljest alla hedniska Släkten under Solen brukat, äfven Peruvianerne i America (Moral. Hist. Ind. L. 5. c. 15.): Mexicanerne hafva offrat en gång ända til 5000. af sine fångar (Id. L. 5. c. 21.): den seden war äfven Scandianisk; ty i Norden offrades mäst fångar och trälar.