öpnade äfven kroppen och spådde af des invärtes delar, särdeles hiärtat[1], huru med et och annat skulle gå i framtiden: derpå upbrändes detta offer eller uphängdes i en Lund, som låg der bredewid och hölls för ganska Helig[2]: Stundom afhögs bara hufvudet til at brännas och kroppen uphängdes i lunden någre dagar så länge Prästerne behagade[3]. Offerbloden stänktes dels på det kringstående folket, som en wigning eller wälsignelse, dels på träden i den heliga lunden, hvilket alt giordes med svampar eller suddar, fäste i ändarne på käppar, som kallades Lut-tenar: dermed beströks ock sielfve Afguda-bilden, altare, wäggar, bänkar, stolar och alting både in- och utom huset[4].
15. Man hade också et annat sätt, at offra menniskior: en brunn eller stor källa war ej långt från Afgudahuset[5]: deruti nedsänktes den utwalde, hvilket egenteligen skiedde Göja eller jorden til ähra[6]: Om han strax sank til botnen, war det et tekn, at offret war Gudarne behageligt och bebådade lycka[7], eller tvertom, så framt han länge flöt ofvanpå: Derifrån uptogs den döde hel rentvättad och uphängdes i
- ↑ cfr. Dud. de S. Quint. ap. Scheff. L. c.
- ↑ När Tacitus de Germ. c. 39. talar om de gamle Svevers heliga Skog, hvaruti de dyrkade sine Gudar (ty Sveverne på denna och andra sidan Östersiön måste ofelbart haft samma Gudstienst; så giör han det, sig kanskie ovetterligen, med en vers: — — — Auguriis Patrum & prisca formidine sacram. v. Conring. not. ad Tacit.
- ↑ Ar. Hvidf. in prol. de Rel. Pag.
- ↑ Sturl. ap. Scheff. L. c. p. 139. Verel. ad Herv. p. 54. M. Wretman. diss. de Fict. Num. Ups. 1683.
- ↑ Scheff. L. c. c. 10. &c. it. Watzhyrna. Isl. ap. Arngr.
- ↑ O. Rudb. Atl. T. 2. c. 5.
- ↑ Alb. Cranz. prolog. ad Hist. Sv. c. cfr. Messen. in Svanhw. Act. 2.
