den helige Lunden, Frigga, Disa eller Månen til ähra[1]: denne Lund, som låg bredewid offerhuset, kallades gemenligen Odens lund[2] och war så wördad, at hvart trä och hvart löf höls för en helgedom[3]: Der hängde menniskiors och diurs kroppar om hvarandra och en resande Christen har berättat, at han der räknat til siuttio två på en gång[4]. Sedan kroppen der hängt en tid, togs han ned och brändes på altare eller bål til Solens eller Thors ähra[5]. Steg röken af detta bränne-offer rakt up, så troddes det wara Gudarne täckt och et tekn til lycka; men tvertom när han slog ned[6].
16. Då en menniskia offrades, war altid Afguda-Prästens ord: Nu gifwer jag dig Oden[7] och wid alla offren, af folk eller fä, war ordelaget til Arbotar, det är, til åhrswäxtens lycka eller til god tids återställning[8]: derpå drack man och plägade sig på bästa sätt, som möjeligt war: Konungarne eller de ypperste Höfdingar begynte skålarne: man drack Thors, Odens och Friggas minnen[9] eller skålar[10]
- ↑ O. Rudb. L. c.
- ↑ A. Båld. Diss. de Fat. Relig. in Scand.
- ↑ Ad. Brem. de sit. Dan. c. 234. cfr. Lucan. Pharsal. L. 3. cfr. Tacit. de Germ. c. 9. 39. 43. &c.
- ↑ Ad. Brem. L. c.
- ↑ O. Rudb. L. c.
- ↑ Sturl. T. 1. c. 10.
- ↑ Verel. ad Götr. S. p. 67.
- ↑ Verel. ad Herv. S. p. 54.
- ↑ Det war ej allenast wid Afguda offren, utan ock eljest wid alla stora Gästebud och samqväm, som man drack Gudarnes skålar (M. Wretm. diss. de fict. Num. Ups. 1683.): Sedan äldsta Gudaläran war af sig kommen, i ställe för man i Sverige drack Thors, Odens och Friggas minnen, drack man i Norige Odins, Freys och Niords. v. Sturl. ap. Scheff. Ups. Ant. p. 143.
- ↑ Scheff L. c. c. 10. p. 144.
