Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/254

Den här sidan har korrekturlästs

namn[1].

10. At slå någon ihiäl om natten war wanhederligt och olofligt, fast än den samme warit dömd til döden[2]; men om liuse dagen kom det ej så noga an bland et hårdt och stridbart folk på et lif mer eller mindre i werlden: Det är kanskie hvad man med största skiäl kan förebrå wåre gamle Nordiske Wikingar och Wandringsmän. I synnerhet woro tvenne slags dråp ej allenast efter Lag tillåteliga utan ock berömliga: Det ena war, när en Man hos sin hustru fann någon annan dela med sig sin äkta Säng och han den samme strax tillika med henne ihiälslog[3]: Temmeligen hård och häftig Sed; men som hindrade mycken okyskhet[4]. Det andra war, när man med skiällsord blef angripen eller med sådana tilwitelser, som förklene mandom och ähra: då hade den angripne rätt, at utmana den andre och råkades de då gerna

  1. Sala, Sala til, öka på, betala, Germ. bezalen är ännu i de Nordiska språken et brukeligt ord. Sale-land war således en egendom, hvaraf et wisst borde Salas eller betalas åt en Öfver-Herre.
  2. Renhielm ad Hist. Torst p. 65.
  3. Tacit. de Germ. c. 19. p. m. 114. Upl. L. Erfd. B. 6. fl. 2. §. Suderman. L. Giptin. B. 4. fl. Westm. L. Erfd. B. 13. fl. Hels. L. Erfd. B. 6. fl. Ad. Brem. de sit. Dan. &c. c. 229.
  4. Tacit. de Germ. L. c.