namn[1].
10. At slå någon ihiäl om natten war wanhederligt och olofligt, fast än den samme warit dömd til döden[2]; men om liuse dagen kom det ej så noga an bland et hårdt och stridbart folk på et lif mer eller mindre i werlden: Det är kanskie hvad man med största skiäl kan förebrå wåre gamle Nordiske Wikingar och Wandringsmän. I synnerhet woro tvenne slags dråp ej allenast efter Lag tillåteliga utan ock berömliga: Det ena war, när en Man hos sin hustru fann någon annan dela med sig sin äkta Säng och han den samme strax tillika med henne ihiälslog[3]: Temmeligen hård och häftig Sed; men som hindrade mycken okyskhet[4]. Det andra war, när man med skiällsord blef angripen eller med sådana tilwitelser, som förklene mandom och ähra: då hade den angripne rätt, at utmana den andre och råkades de då gerna
- ↑ Sala, Sala til, öka på, betala, Germ. bezalen är ännu i de Nordiska språken et brukeligt ord. Sale-land war således en egendom, hvaraf et wisst borde Salas eller betalas åt en Öfver-Herre.
- ↑ Renhielm ad Hist. Torst p. 65.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 19. p. m. 114. Upl. L. Erfd. B. 6. fl. 2. §. Suderman. L. Giptin. B. 4. fl. Westm. L. Erfd. B. 13. fl. Hels. L. Erfd. B. 6. fl. Ad. Brem. de sit. Dan. &c. c. 229.
- ↑ Tacit. de Germ. L. c.
