Fullmäktig. Alt detta bör icke just förstås om de äldsta tider, hvilka ej wetat af så ordentelig och utmäten Rättegång eller hvad dertil hörer: Det bör lämpas til sednare Hedendomen, då Svea- och Göta-Riken mer stadgat sig under sina wissa Konunga-styrelser.
17. Til denna tid[1] hörer ock en Sed wid Domstolen, som wid första påseendet skulle tyckas hafva sit ursprung af Munkars widskiepelse eller et så kalladt heligt bedrägeri; men är dock mycket äldre och har warit wåre hedniske Fäder med de Gamle Græker[2] gemensam[3]: Han kallades Järnbörd[4] och bestod deruti, at den, som i en mörk sak ej kunde wisa sin oskuld på annat sätt, skulle bära glödande järn med bara handen eller gå derpå med bara fötterne: Om järnet brände, hvilket gerna utan wiss konst ej kunde slå felt, så blef den samme fäld; men tvertom fri-känd, om det ingen skada giorde[5]:
- ↑ I synnerhet den tid, då Christendom och Hedendom några hundrade åhr woro med hvarannan omblandade, så at ingendera kunde säjas hafva öfverhand.
- ↑ Märkeligt i en af Sophoclis Tragedier, at wakten ursäktar sig för Kung Creon sålunda: wi äro beredde at taga glödande järn i wåra händer, bära det genom elden och svärja wid Gudarne, at wi äro oskyldige (cfr. Stiernh. L. c. p. 83.): Således war järnbörd ej obekant hos de gamle Græker.
- ↑ Sophocl. Antigon. Frag. ap. Lund. Zam. c. 3. §. 12. & Stiernhök de J. Sv. Vet. L. I. c. 8.
- ↑ Fragm. L. L. Antiq. ap. Lund. Zam. L. c. it. Stiernh. L. c. Lund. Upl. L. L. p. 13. Östg. L. Edsöresb. 17. &c. Loccen. Ant. Svio-Goth. L. 2. c. 4.
- ↑ Detta kallades på den Götska Rättegångs-Latinen Ordalium, Svet. Ordel, Urdel, Germ. Urtheil (Dom). Så säger wår gamle Lag derom: Alla Dulsmål (mörka saker) stände under järn och Guds Dom: blifver han oskadd af järnet, warde fri; men om han brännes, warde fäld. I Påfvedömet giordes mycket wäsende af denna galenskap: Den som skulle bära järnet borde i tre dagar förut lefva på watn och bröd och kläda sig endast i ylle: Under mässan frambars järnet och helgades af Biskopen eller Kyrkio-Fadren med bön til Gud, at han wille wälsigna det järnet til Sanningens utforskande. derpå stafwades Eden för Syndaren, som ej fick röra wid någon ting, innan han rörde järnet: han tog det i bara handen och bar det nio steg, sedan kastade han det bort: eller ock gick han på nio glödande järn med bara fötterne. Niotalet war således äfven i detta mål sedan äldste Hedendomen bibehållit. Från Advent-Söndagen til 8. Epiphan., från Söndag. Septuagesima til Påsk, på Böndedagarne i weckan för Pingst och på alle Fastedagar war järnbörden förbuden. v. Stiernhök. L. c. p. 87.