emellan Konung och Undersåtare[1]: De borde således för begge wara ansvarige, at ej den enes makt gick inöfver den andres gräns. Hos hela Menigheten woro äfven från barndomen samma frihets grundsatser inplantade som hos de gamle Græker[2], så at fastän Konungens Enewälde i goda stadgars wärkställighet war omskränkt, så wiste dock den ringaste, at det ej kunde gå längre, än Lagen tillät eller giöra hans lilla krets något förnär[3]. Man måste likwäl tilstå, at de Svenske i alla tider högt aktat och älskat sin Öfverhet, hvilket wäl stundom gådt förlångt, i det de tilskrifvit sine Konungar både god och olyckelig åhrswäxt[4]; men dock mäst giort dem både nytta och heder. Lyckeligt folk, som ej begär annan Frihet, än at få lefva under sin Lag så trygt och orubbadt, at ingen Öfverhet med all sin makt förmår röra minsta del af des ägendom, fast mindre någons ähra och lif, utan Lag och Rätt! Det förfaller då ej genom trängtan til större wälde i et Sielfswåld, som är dödeligare, än sielfva Träldomen. Lyckelig Konung, som ej
- ↑ cfr. J. Wild. Förber. p. m. 37. 38.
- ↑ Märkeligt, at ehuru Enewäldig Alexander den Store war, så kände dock hans krigsmakt, at hon war fri och sielfrådig: När Alexander en gång wågade sit lif på jakt emot wildiur och ej kom så snart hem igen, som man wäntat, så giorde Macedoniska krigs-hären liksom en Riksdag, på hvilken blef beslutit, at efter den dagen skulle aldrig någon dess Konung gå til fots på jakt utan stort följe, emedan han war skapad för folkets skull, och at den ähran at dräpa willdiur, en stor Herre föga wärdig, woro alt för dyrt köpt med fahran af hans lif. Med denna Lag måste Alexander wid återkomsten låta sig nöja. v. Roll. H. A. T. 6. p. 524.
- ↑ cfr. Tacit. de Mor. Germ. c. 8. p. m. 42. Rembert. in Vit. Ansgar. c. 23. Adam. Brem. de Svec. p. 141. &c
- ↑ Sturl. T. 1. Yngl. S. c. 47.
