Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/281

Den här sidan har korrekturlästs

bokstäfver til tal i räkning[1], hvilka ej gingo längre, än til nittion. Äfven brukades de, särdeles i första Påfvedömet, til trulldom, hvilket nog bewisar deras ålder; ty en tings missbruk skier aldrig förr än dess bruk gådt förut[2]: Som Troll-runor deltes de i åtskilliga slag[3], i skadeliga, i wälgörande, i synwillande och flera[4]; men sådan galenskap föll endast på dumt och widkiepligt folk. De, som ristades på grafstenar, kallades Alf-runor[5] och är til märkandes, at ju äldre de äro, ju bättre äro de skrifne[6]: från höger til wänster finner man dem

  1. ᚠ war 1. ᚢ᛫ 2. ᚦ᛫ 3. ᚬ᛫ᚨ᛫ 4. ᚱ᛫ 5. ᚴ᛫ 6. ᚼ᛫ 7. ᚾ᛫ 8. ᛁ᛫ 9. ᛅ᛫ 10. ᛋ᛫ 11. ᛏ᛫ 12. ᛒ᛫ 13. ᛚ᛫ 14. ᛘ᛫ 15. ᛦ᛫ 16. ᛮ᛫ 17. ᛯ᛫ 18. ᛰ᛫ 19. Derpå begynte man lägga ihop. til ex. ᛅᛅ᛫ eller tvenne Tio war Tiugo, ᛅᛅᚠ᛫ 21. ᛅᛅᚢ᛫ 22. &c. &c. cfr. Verel. Runogr. S. p. 25. &c.
  2. Verel. Runogr. S. p. 15.
  3. Runorne delas wäl öfver hufvud i 20 slag eller til 20 slags bruk; men Troll-Runorne giorde största delen: de begyntes redan wid 17:de antalet och deltes i Eysu-runor, Hialm-runor och Speld-runor, som troddes giöra ondt, i Lin-runor, som woro wälgörande, i Knapp-runor, Belg-runor, Stungu-runor, Sol-runor, Helm-runor och Stungstungu-runor, som mentes förwilla synen, igenskaffa hvad bortmist war och giöra hvarjehanda Under, &c. v. Verel. ad Herv. p. 98.
  4. Verel. ad Herv. p. 98.
  5. Alfrunor tycks wara det samma som Sten-runor; ty sten, bärg, hård jordmån, kallas än Alf, liksom Alwarden på Öland, hvaraf ock Alperne fådt namn &c. v. supr. c. 3. §. 16. in not.
  6. Verel. Runogr. S. p. 21.