Den här sidan har korrekturlästs
5. Stiernkonsten war en af de Gamle Scandianers förnämsta wetenskaper[1]: Om hon fordom så högt stigit i Babylon för ortens belägenhets skull, det höga tornet och den stora slätmarken Sinjar[2], hvad skulle hon då icke giöra i Norden, som från sina högder under Planeternes Axel är en ännu lägligare åskådare af himmelens lopp, och der Solen[3] om sommaren nästan ej går ned,[4] liksom hon om wintren kommer folket til at längta efter sin återkomst[5]. Et Folk, som mäst lefde på watnet och seglade så wida omkring, war ock nödgat, at giöra sig bekant med stiernorne, i synnerhet med Polen[6], som
- ↑ O. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 10. p. 31.
- ↑ Roll. Hist. Anc. T. 2. p. 430.
- ↑ At Solen midt om sommaren syns hela natten i Torne och Sweriges mäst Norra orter, är en altför bekant sak, til at omtala. Scandinavien har i tre månader de liusaste och wackraste sommarnätter i werlden. Wintrarne äro ock wackrare, än utlänningar mäst föreställa sig: en stiernklar Himmel, ren Luft, Månskien, Sniö och Nordbloss giöra så liusa nätter, at Babylonierne aldrig kunnat hafva bättre tilfälle, at betrakta stiernorne.
- ↑ Er. Benzel. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 14.
- ↑ Procopius (L. 2. de bell. Goth. in Murat T. I. P. I. p. 287.) säjer, at de gamle Inwånare på Thule (en del af Scandien) brukade åhrligen, wid slutet af deras långa winter-mörker, at låta någre upstiga på höga bärg och förkunna sig Solens återkomst wid pass fem dagar förän den på slätten märktes, hvilket giorde en almän glädie, så at frögde-fester anstältes, medan mörkret ännu warade, ty fast detta hände dem hvart åhr, tyktes de dock frukta, at Solen skulle ständigt blifva borta.
- ↑ Den stiernan i lilla Biörnens ställning kring hvilken alla de andra wända sig, kallades af de Gamle Polus. v. Roll. Hist. Anc. T. 13. p. 153. det är den wi nu kalle Nordstiernan.
