särdeles i granlaga mål och för Öfverhetens öron, när hon eljest hade warit farlig at framsäja[1].
Skalder.10. Men i synnerhet woro Skalder eller Poëter ej allenast högst älskade, utan ock så omistelige, at nästan ingen Konung eller mäktig Höfding i Norden kunde wara förutan sin skald[2]: En sådan war gemenligen en af de förnämste Hofmän, som ständigt höll sin Öfverhet sällskap: Hans infall tiente til nöje, hans råd och mandom til bistånd: Öfver alla särdeles händelser lät han strax höra sit Skalde-qväde[3] eller Sago-lind[4] hvilket war lättare, at behålla i minnet, än obundit tal[5]; men stundom inristades sådana qväden i träbalkar[6] för efterwerldens så mycket bättre underrättelse, så at Skalderne ej allena warit Poëter, utan äfven Historie-skrifvare[7],
- ↑ Exempel derpå äro mångfaldige; men et märkeligt ser man i Sturl. Ol. Haralds S. är Emund, Wästgöte-Lagman, med hop små diktade Sagor för K. Olof Skott-Konung framstälte sine Landsmäns åstundan til fred med Norige.
- ↑ Sturleson i sit Skaldatal (Edd. MS. p. 43.) upräknar öfver tvåhundrade trettio Skalder i Sverige, Norige och Dannemark, efter hvilka man intil hans tid haft qväden til rättelse.
- ↑ Dessa qväden woro mäst på Sapphiske vers-laget, sådane som Horatius ofta brukat, hvilka woro beqvämast at siunga. Efter wår tids smak finnas de nu i wåra Sagor altför enfaldige och rimlige; men dertil äro olycklige öfversättningar mästa orsaken: I sin tid kunna de hafva warit behagelige. I Poësien brukade wåre Fäder, liksom Græker och Romare, aldrig Rim, hvilka ock äro först påfundne i Christna tider (cfr. Despreaux l'Art Poëtique &c.).
- ↑ J. Wilde not. ad S. Puffend. Hist. Sv. c. 1. p. 14.
- ↑ Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 14.
- ↑ v. supr. §. 4. in not.
- ↑ Utom Skaldeqvädens hielp hade wåre förste häfdesökare haft oförlikneligt större svårighet, at leta sig fram. Wi hafve dem at tacka för det mästa som Isländiske Auctorerne samlat. Af de Skalder, som gifvit oss största upplysningen, äro Thindorff hin frode (Wise) eller Hwinwrske och Eivind Skalda-spilder (Skalders öfverwinnare). G. J. Leibniz in Epist. Nov. Lit. MB. A. 1669. p. 145. säger, at Islands sagorne ej äro stort at tro; men Sperling försvarar dem (ibid. p. 366.) och sätter dem öfver de Græska och Romerska.
