som eljest så mycket förnöja menigheten[1]: De woro icke owänner af skiämt och löje: De hade wäl ibland sig Gycklare, Lekare och Spelmän, som lekte på harpor, gigor och hvarjehanda instrumenter[2]; men liksom de gamle Egyptier ej tålte Musiquen, efter de trodde, at Sinnen deraf giöras wekliga[3], så hade de gamle Svenske för dylika saker, fastän de undertiden roade dem, et slags förakt[4]: Man ser deraf et stort bevis i wåre gamle Lagar[5], der en Lekares eller Spelmans lif ej anses för angeläget eller jämnlikt med annat folks, utom som han i lifstiden blifvit hållen för en löjlig och föraktelig person, så är straffet för hans dråpare lämpadt derefter och ej annorlunda räknadt, än et skiämt[6].
9. Kärleken til Könet war i högre anseende hos de gamle Scandianer, som mycket woro begifne på Älskog[7]: Det war en gammal Götisk Sed i östra orterne, at hafva många hustrur[8] och i gamla Sverige wansläktade hon icke från sin fädernebygd; ty på Niohundrade- och Ettusende-talet war ännu brukeligt, at hvar och en Man, alt efter sin förmögenhet, hade två, tre eller flera[9]: De rikare, som Konungar och Höfdingar, hade mycket större antal och
- ↑ cfr. Sidon. de Theodor. R. conviv. L. c. epist. 2.
- ↑ Sturl. Yngl. S. T. 1. c. 25. Herauds Sag. p. 46. &c.
- ↑ Roll. Hist. Anc. T. 1. p. 97.
- ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 24.
- ↑ Westg. L. Dråpm. B. c. 7. Östg. L. ib. c. 18.
- ↑ Westg. L. Dråpm. B. c. 7. och Östg. L. ib. c. 18. säja så: När en Lekare blifver dräpen, skall hans dråpare böta til hans arfvinge en tre åhra otam qviga, hvars svans är rakad och med ister smord: han skall ock köpa honom nya handskar och nya skor, begge smorda och hala: derpå skall arfvingen följa qvigan up på en hög och taga svansen i sin hand: En af de närwarande skall då med piskan gifva qvigan tre slag: håller Arfvingen fast henne, så skall han få behålla henne som sin ägendom; men släpper han henne, så mister han all sin fordran.
- ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 229.
- ↑ Strab. L. 7. p. 297. ap. Rudb. Atl. T. 2. p. 58.
- ↑ Ad. Brem. L. c. c. 229.