at ingen ting undslapp hans wrede, mer än kyrkor och kloster[1]: Staden löste sig likväl från yttersta undergång med femtusend marker guld, trettio tusend marker silfver, fyratusend silkes-mantlar, tretusend marker purpur färgad ull och tretusend marker peppar[2]. Alarik giorde derpå en Attalus från Jonien til Keisare i Rom[3]; men förbehöll sig sielf befälet öfver hans krigshär, sättiandes sin Svåger och Efterträdare Ataulf til Höfvidsman öfver hans Wäringar: Dock detta wärk warade ej länge: Då han sedan wille gå öfver til Sicilien och Africa, dog han i Cosenza A. 411. och begrofs midt i en ström.
18. Förnämsta bytet af Roms sköfling war Placidia, Kejsar Theodosii Doter och Honorii Syster: Hennes Broder, som genom Alariks död fådt något anderum, tänkte wäl i början biuda Westgötarne hufvudet; men Ataulf wände om igen til Rom, härjandes ehvar han framfor, och hvad Alarik skonat blef då förstördt[4]. Honorius brakte wäl saken til en freds-handel A. 412, som deruti bestod, at Ataulf skulle för sit folk få en hop spannemål och deremot gifva Prinsessan tilbaka; men som Kejsaren ej snart nog fullgiorde sin polikt; så gifte Ataulf sig med Placidia och aflade med henne en Son Theodosius[5]. Detta giftermål tiente likväl til närmare wänskap, så at strax derpå en fred blef sluten, hvaruti Frankrike tillades Ataulf med wilkor, at han skulle taga det från Wandaler och Alaner, som sig der en tid uppehållit. Sådant wärkstälte Ataulf innom åhrets slut och anlade et Rike i Gallien, hvilket han betrodde i sine wännners och blodsförvanters händer: Sielf tågade han in i Spanien, det han aldeles
