Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/383

Den här sidan har korrekturlästs

Guda-myndighet ej annat kunde, än sätta honom i bäfwan: Han blef deraf så rörd, at han siuknade: Han fick wäl en innerlig orolighet och trängtan til Finland igen; men han hinde knapt tillaga sin resa dit, förän han dog af en stick-fluss[1] wid pass A. 315. Hans lik blef brändt efter Odens Lag och askan begrafven på Skutunge-åbrädden wid Upsala[2].

9. Imedlertid warade ofreden med Hermanrik, som war blifven en Stor Segerwinnare och en altförmäktig granne, så at Wanlanders Son Wisbur, som efter Fadren antagit Öfverstyrelsen i Upsala[3], hade utan tvifvel äfven antagit Arfve-kriget: Hans eget försvar tycks än mer hafva bordt drifva honom dertil: Han hade ock förlikt sig med Finska huset och sökt giöra förbindelsen waraktig, i det han gift sig med Finske Höfdingen Athes eller Aude den rikes Doter[4], med hvilken han aflade Sönerne

  1. En så hastig död wid sådana omständigheter kunde i den tiden ej hållas för annat, än Trolldom. Finska Krönikan (supracit.) säger, at Hulda skickade Wanlander et Tyre eller skott, hvaraf han fick en faselig lystna til Finlands-resan; men dog på wägen i sveda och ångest. Sturleson (c. 16.) säger, at han genom Huldas Trollkonst blef ihielriden af Maran: En tiock blods förqväfning kallas af gemena folket Mara och hålles för et Spöke, som kommer af frånwarande personers häftiga kärlek. cfr. Keisl. Antt. Sel. in diss. de Mulierib. fatid. p. 497.
  2. Sturl. L. c. Peringsch. Ättart. in Wanl. &c.
  3. Sturl. L. c. c. 17.
  4. Sturl. L. c. Chron. Finl. ap. Nettelblad. L. c. p. 96.