Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/389

Den här sidan har korrekturlästs

Romare, som då war Stora wiset hos de Nordiska folk. Desse Longobarders förste Konung Agilmund, den ofvannämde Åkes Son, blef ihielslagen i Bulgarien, efter hvilken de hade åtskillige Konungar men deras Historia är dock ej så säker[1], förän de under sin Konung Audoin eller Oden[2] fingo fast fot i Pannonien A. 527. Jag wil för Landsmanskapet skull följa dem ännu något längre.

12. Odens Son Alboin, som ägde Clodosvinda, K. Clotarii I. i Frankrike Doter, regerade som en stor Krigs-Höfding öfver detta folk, när Græske Fält-Herren Narses af hämd mot sin otacksamma Kejsarinna Sophia tilböd Longobarderne Italiens intagande: Alboin war icke sen dertil: A 569. angrep han detta wärk och på halffierde åhr bemästrade han sig hela det landet förutan Rom och Ravenna[3]. Han war af sit folk mycket älskad; men blef på sin andra Drotning Rosimundas anläggning ihielslagen[4]:

  1. cfr. J. J. Mascow. Gesch. der Teutsch. L. II. §. 49.
  2. Dynast. Longob. ap. Peringsch. ad Vit. Theod. p. 637.
  3. Le Pere Dan. Hist. de France. T. 1. p. 150.
  4. Alboin hade öfwerwunnit och ihielslagit en Gepidernes Konung, hvars Doter denna hans andra maka Rosimunda war: då han en gång i Verona gaf et stort gästebud, frambars et käril, som war giordt af hans Svärfaders hufvudskål, efter en gammal Scythisk och Scandisk wahna (v. supr. c. 9. §. 6.), hvarmed man mer tänkte hedra, än wanwörda de dödas minnen: han drack sin Drotning til; men det gick henne til sinnes: Hon lofvade en af Krigshöfdingarne, som suckat för henne, at älska honom igen, om han wille slå ihiel Konungen: Dagen derefter, då Alboin tog sin middags-sömn, lät hon wäl förbiuda alt folket ingången på den sidan i huset, at ej giöra buller; men släpte dock mördaren hemligen in, sedan hon först fastlimat Konungens svärd i slidan: Alboin blef då mördad efter hennes åstundan och hon tog hans dråpare til sin Man; men hon kunde än mindre lida honom: Hon gaf honom förgift; men han märkte det strax och tvingade Rosimunda, med darten på bröstet, at utdricka det öfriga, så at de begge ömkeligen dogo. v. Le P. Dan. L. c. p. 227.