9. Svenske Thronens rätte Arfvingar Erik och Jorund, Yngue Alriksons Söner, woro imedlertid mäktige Siö-Konungar och lågo ständigt på sina krigsskiepp[1]: fastän de icke hade warit så utestängde, som de woro, från sit Fädernesland af Hakes Öfverwälde, så fordrade dock tidsens bruk, at de nu i sin blomstrande ungdom skulle på det sättet förwärfva sig heder och rikedom: de hade ej allena öfverwunnit Gudlög, en Fylkis-Konung öfver Haloga-land i Norige[2], och uphängt[3] honom på Strömmö-näs i Dannemark, utan ock härjat på Nederländska kusterne: I Gueldern och up i Mosel-strömmen hade de efter all liknelse en gång giordt ganska rikt byte; men just då de skolat dermed gå til segels, blifvit angripne af Theodebert, Konung Theoderiks i Frankrike Son, som nedlagt en stor hop af deras folk och tagit större delen af rofvet tilbaka wid pass A. 520[4]. Då begynte man först i de orterne, at plågas[5] af Normännerne, under hvilket namn
- ↑ Sturl. Yngl. S. c. 26.
- ↑ Efter all liknelse en släkting af Hake, som nu skulle omgälla deras Farbroders Hugleiks död; ty så wida sträkte sig hämde-krigen.
- ↑ Märkeligt, at i de äldsta tider war detta döds-sätt icke nesligt: I Afguda-offren räknades det för hederligt, at blifva hängd til Gudarnes ähra, sedan man först med Geirs-udden blifvit stungen: deraf hade denna döds-art blifvit så förnäm som hon nu är skamlig. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 8. p. 153. &c.
- ↑ Aimoin, Hist. France. L. 2. c. 2. LeP. Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 56. cfr. Du Chesne Fr Hist. Script. L. 3. p. 26.
- ↑ Dessa Nordiska folk foro mäst ut til de orterne i afseende til at plundra och röfva: sällan tänkte de på, at intaga länder, än mindre at behålla dem: Folken i Nederland, Engeland och Walland brukade sedan i deras böner: Från Normännernes raseri: bevara oss milde Herre Gud. v. Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 280.
