frigifven, utan ock uphögd til förnämsta Ämbetet[1], der han hade at skipa om alla Konungens skatter och inkomster, hvaraf han en stor myckenhet underdölgde. Rätta Arfvingen til Svenske Thronen Egil, Anes yngste Son, sedan han änteligen fådt tilträda sit Fädernerike[2] wid pass A. 610, hade nu makt at wärkställa hvad han förmodeligen länge ärnat: Han stäckte denne Tunnis wälde och kastade honom från hans höghet i hans förra stoft igen, fordrandes reda för hans förwaltning; men Tunni satte sin person i säkerhet: Han lockade med sig en hop andre trälar och otroget folk af samma förtviflade tilstånd som han, bland hvilka han utdelte sine stulne och undangömde skatter, til des han genom tillopp af åtskillige illgerningsmän, änteligen war anförare för en stor Svärm, som uppehöll sig i skogar och ödemarker, sköflandes dess emellan Slät-bygden och mördandes många menniskior: Egil ryckte emot desse Snapphanar med sin krigshär; men som han war en oförfaren Strids-Höfding[3]; så lät han snart öfverrumpla sig om nattetid och förlorade mycket folk: Der kom wäl strax derpå til et ordenteligt fältslag; men otrohet och räddhåga hade redan intagit Hären, så at Egil måste frälsa sig med flykten och lämna et rikt byte, som åter bland röfvare-hopen utdeltes: Han samlade wäl strax en krigshär igen; men slogs med lika olycka och mansspillan, så at Tunni på det sättet i otta fältslag å rad behöll segren. Konungen hade då ingen annan utwäg, än at draga sig ur sit Rike til Dannemark, at söka bistånd, med löfte inför Gudarne, at ej nedlägga wapnen förän han öfverwunnit denne
Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/423
Den här sidan har korrekturlästs
