Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/432

fortsättia resan, skall han hafva farit wilse i skogen, at han åter en natt måst dröja hos Rane, som fägnat honom wäl och ännu bedt honom minska sit följe, det han ock giordt, så at han ej mer tagit med sig än sine tolf Kämpar: Desse kommo in i Konungs-salen i Upsala och Rolf ibland den obekant, at ingen wiste hvilkendera han war: Efter tidsens sed hade hvar och en sin Falk eller Hök på axlen, emedan de ridit och wille se ut som Jägare: Adil, som wäl märkte ärendet, giorde sig okunnig och tog kallsinnigt emot dem; men Yrsa undfägnade sin Son dess wänligare i en annan byggning: Hofbetienterne skola dock icke hafva undt desse gäster godt: De giorde om natten en owanligt stor brasa midt på golfvet, der altid efter gamla wiset war en öppen eldstad, och sade derhos med spotskhet, at de hört huru Rolf och hans hiältar ej woro rädde för eld eller stål: Deraf upretades de Danske, så at de med stora ord sprungo öfver elden på sine sköldar, dem de kastade för sig, och slängde äfven dit någre af Adils tienare; Men Yrsa, som redan såg hvad ända alt sådant wille taga, tänkte det på en gång afbryta: Hon gaf sin Son om morgonen derpå et stort silfverhorn, upfylt med Guld-smycken, och dertil armbandet Svia-gris, som han påstådt, bediandes honom skynda sig til sina skiepp, hvilket han ock giorde: Adil fick det strax weta och fann då ej rådeligt, at längre förställa sig: Han red i största hast med sine Hofmän efter sin Styfson och fick honom snart i ögonsikte: Rolf, som det märkte, kastade det ena Guldstycket efter det andra bakom sig, at hindra de Svenske, hvaraf sedan det talesättet kommit i Norden, at