Måg och efter hans tycke ej nog wördade hans öfverwälde.
11. Han seglade åt Finske Wiken med en ansenlig flotta och en stor krigsmakt både af Sverige och Dannemark; men denna tilredning fick et snöpeligt slut: Då han ankrat wid Holmgårdske wallen och hvilade en natt på sit skiepp, skall han hafva drömt, huru en eldsprutande Drake, som haft alle foglar ur Nordlanden med sig, flugit wid östre kanten up utur siön och kastat et skien öfver alla orter i neigden; men strax tillika med foglarne blifwit omgifven af en molnsky med liungeld, hagel och rägn, hvarwid äfven wäster ifrån kommit et stort gny öfver hela Ifvars Rike och alla hans skiepp blifvit förwandlade til hvalfiskar: At uttyda denne Dröm, lät han kalla til sig sin gamle foster-Fader Horder, som under förewändning af sin ålder och aftagande förstånd i förstone ursäktade sig; men sade änteligen på Ifvars trägne begäran, at uttydningen war snart giord: At Sverige och Dannemark snart skulle söndras af oenighet och at han sielf, som obilligt wille underkufva alla länder, skulle dem ej få nyttia, utan snart ingå i det mörka riket[1]. Horder hade ej welat gå til Konungen på Skieppet, utan stod der bredewid på en klippa, när han detta sade: Ifvar blef förtörnad och befalte honom komma om bord, at säja sine onde spådomar; men han, som wäl kände sin foster-Son, wille stå qvar der han stod och låta almänt höra, at Konungen ej lärt sina Stats-grep af sin foster-Fader[2]: Ifvar
