underställer hvars och ens rön, som det behagar på några åhr försöka[1].
8. Sedan denna Sanning är wedertagen, som icke i gamla Sagor, utan i sielfva Naturen har sin styrka, lär man ögonskenligen finna, at Sverige ej så länge kunnat wara bebodt som man hittils föregifvit: Det war af tusende nu försvundne siöar öfverflutit den tid, då litet mer wisshet börjas i wår Historia, hvilken man nästan kan säja wara lika gammal med torra landet, och at hennes lius tiltagit alt efter som watnet aftagit: Wåra högst belägne orter, wåra fiällryggar och bärgstoppar woro då bara öjar, holmar och skiär, allenast tienlige för små samfund af de oförtrutnaste och modigaste bland det folk, som utspriddes til Hedningarnes öjar[2].
9. Wi böre likwäl döma, at högsta delarne af wåra bärg, som nu ej annat äro, än kala och hårda klinter, då utan tvifvel måste hafva warit mer öfverklädde med jord och sådan wall, som watnets granskap gerna föder; men Solens warma och wädrens wåldsamheter gerna afnöta på de platzer, som för luften mer äro utstälte. Man ser nu stenige holmar och skiär i wåra
