Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/562

Den här sidan har korrekturlästs

Wettor i skogar, bärg och marker, med oändeliga dylika dårskaper: at Konungen nu kunde genom Sanningens strålar bortjaga dessa mörker och genom den kärlek, hvarmed han intagit de Svenskes hiertan, frälsa jemte sig et helt Folk utur afgrundens faggor til en ewig och beskrifelig Sällhet: Jag är icke hitkommen, sade han widare, at söka jordisk lycka: Jag åstundar ej annat, än alles Eder wälfärd[1].

8. Olof blef rörd af dessa ord: Sanningen i följe med ödmiukhet, föräringar och wälwilja kunde ej annat, än giöra god wärkan: Han svarade, at han gillade Anschari föreställningar och wille gerna befrämja Kejsarens och Danske Konungens åstundan; men at Svenska Folket från urqvädens tider hade så bibehållit sin Frihet och sine Rätter, at ingenting kunde det samma med myndighet påtvingas: Om derföre en Konungs samtycke skulle winna kraft af Lag, borde saken hemskiutas til Gudarne och almänt Ting, hvarvid han wille giöra sit bästa: Brukade man ej den försiktigheten, så kunde nu lätteligen hända som en tid tilförne i Gautbertska uproret[2]: Anscharius skulle nu snart få weta Gudarnes och Folkets utslag[3]. Konungen sammankallade derpå Rådet och landsens Äldste, som enhälligt beslöto, at man borde fråga Gudarne genom Lottkastning: Detta wärkstältes under bar Himmel och lotten utföll för Christna Läran til Anscharii innerliga glädie A. 862. Derpå samlades hela Menigheten til Tinget och Konungen gaf detta ärende tilkänna: Meningarne woro skilgaktiga, förmodeligen i anledning af dylikt tal, som

  1. Örnh. L. c. c. 17.
  2. v. supr. c. 16. §. 7.
  3. Rimbert. Vit. S. Ansch. c. 23. n. 18. &c. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 26.