Regering just tio åhr efter segren på Fyriswall[1] öfver Styrbiörn den Starke.
17. När Sven Tiuguskegg blef af denne Konung jagad från Danske Thronen, hade han dragit sig til Engeland, som i lång tid warit en wanlig tilflykt för de Nordiske Höfdingar, då de råkat i någon wånda; ty de funno der altid sine Landsmän och anhörige: Sven hade af gammal fiendskap, som han fattat i sin förra landsflyktighet, giordt et löfte då han druckit Bragebägaren efter sin Fader Harald eller då han som Arfvinge satt sig i hans Högsäte, at han innom tre åhr skulle antingen ihiälslå Konung Adelrad[2] i Engeland eller kasta honom ur hans rike[3]: Detta senare hade öfvergådt honom sielf innom ännu kortare tid genom Eric Segersälles makt, som nyligen är berättadt[4]; men ehuru Landsflyktig han war, hade han dock sökt upfylla sit löfte: Han hade slagit sig til den Norske Prinsen Olof Tryggason[5], som då war mäktig i Engeland, och med hans hielp blifvit Adelrad förfärlig: Denne Konung hade A. 991 måst förste gången utbetala Danska beskattningen af Engeland, som kallades Danagild och A. 994. hade det med honom sedt ännu wärre ut, då de Nordiske Bundsförvanter inkommo i Themsen, at intaga London, underläggande sig Kent, Sussex och flera orter, om han ej funnit utwäg, at draga Olof på sin sida[6]; men i det samma dog också Erik Segersäll i
