Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/655

Den här sidan har korrekturlästs

20. Cap.

1.

Olof Skötkonung[1], Eric Segersälles Son, hade näpligen i sin förste ungdom antagit Regeringen, förän han fölgde sine Förfäders Sed och företog sig långwäga krigståg: Sven Otto, Konung i Dannemark, hade blifvit hans Styffader[2], med hvilken han nu genom sin Moder war i så nära förbindelse som hans Fader warit i Fiendskap: Med honom syns han wid pass A. 998. hafva dragit til Engeland och der utan tvifvel, liksom kort tilförne Olof Tryggason, giordt honom emot Konung Ethelred et kraftigt bistånd[3]; men i det samma blefvo desse Nordiske Konungar[4]

  1. v. supr. c. 19. §. 13.
  2. v. supr. c. 19. §. 18.
  3. cfr. Guilh. Gemmet. L. 5. c. 11. ap. P. Dan. Hist. Fr. T. 2. p. 342. & Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 388.
  4. Le Pere Daniel (Hist. de Fr. T. 2. p. 342. &c.) säger, at desse Konungar warit Olof af Norige och Lacman af Sverige; men Olof Tryggason hade då redan skilgt sig från K. Sven, som då låg i häftigt krig mot K. Adelrad i Engeland (v. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 387.): Her tycks man således hafva giordt af Olof och Lacman två personer, som dock ej warit mer än en; men icke dess mindre är säkert, at Sven Otto antingen sielf eller genom sin Flotta i följe med Olof Sköt-Konung bistådt Hertig Richard i Normandie A. 999. v. Rap. Thoyr. L. c. p. 388.