med sin pil just på Einars bågesträng, at både sträng och båga brusto sönder: Då Olof Tryggason derwid frågade hvad det war, som small, svarade Einar: Norige ur dina händer, Konung. Detta sannades ock strax; ty Olof Tryggason blef öfverwunnen och wet man ej, om han i detta slag omkommit eller ej[1]; men säkert är, at han sedan aldrig mer kommit til Norige: Hans Drotning Thyra skall derpå af sorg hafva tagit sin död[2].
4. Kort förän striden begyntes, hade Olof Skötkonung, Sven Tiugoskägg och Eric Jarl giordt et delnings-förbund och skiftat sins emellan Olof Tryggasons Rike: Sveriges Konung hade på sin lott behållit Ranarike, som är Bohuslän, altifrån Göta-Elf til Svenasund, och dertil fyra Härader i Trondhem tillika med Sundmöre, Nordmöre och Römsdalen, öfver hvilka länder han strax derefter satte sin Svåger, Eric Jarls Broder, Sven Håkanson[3] til sin Jarl med samma förlänings-wilkor, som
- ↑ Olof Tryggason måste springa om bord, när alt hopp war ute, sedan han först bytt kläder med Kolbiörn Stallare eller Marskalk, som blev fången i Konungens ställe och fick behålla lifvet: Man menar, at den Wendiska Snäckan, som Astrid, Sigvald Jarls Fru, skickat med Olof Tryggason (v. supr.), då tagit emot honom och fördt honom hemligen bort til Wenden, hvarifrån han sedan rest ut til Rom och derifrån til det förlofvade Landet (cfr. Sturl. T. 1. p. 370. & J. Wild. ad Puff. p. 390.); men utan tilförlåtelig wisshet.
- ↑ Sturl. in Ol. Trygg. c. 120. & sequ. cfr. Torf. Hist. Norv. L. 9. c. 47. &c.
- ↑ Sven Jarl skall hafva warit en den däjeligaste Man, som man på den tiden sedt (v. Sturl. T. 1. p. 373.). Han ägde Holmfrid, Olof Sköt-Konungs Syster. v. supr. c. 19. §. 13.
