heligaste och ährofullaste af alla: Dock, detta war just förnämste orsaken, hvarföre Olof Skotkonung nu ombytte både Titul och hufvudstad: Som Christen hade han ej hiärta til at biwista blodoffren eller ständigt hafva för ögonen så grofva styggelser emot den Himmelska Sanningen; men han hade ej makt nog til at deruti giöra ändring; ty wistades han heldre på andra orter i Riket, der han med all flit och fogelighet, utan tvång och wåld, sökte at befrämja Christna Läran[1]. I detta anseende fick han af Påfvens Legat i Norden, Ärke-Biskop Unvan i Bremen, Libentii Efterträdare, det Hedersnamnet Rex Christianissimus eller den Aldrachristeligaste Konung, hvilket ock blifvit hans Son tillagdt[2], så at Svea-Konungar, om de så welat, hade det sedermera i sin Titul kunnat behålla.
9. Wikingefärderne saktade sig nu alt mer och mer i Sverige sedan Christendomen begynt miuka folkets hiärtan och i synnerhet sedan han uptändt Konungens nit, som med mer myndighet kunde förelysa Menigheten i späkt och fred. Konunga-Sönerne hade altintil Olof Skotkonung i förste ungdomen begynt fara i härnad: Nu ingaf man dem hel andra heders-reglor: Olof hade med Edla, en Jarls Doter af Wenden, som blifvit röfvad i krig och i början ansedd som en Trälinna[3], aflat en Son Emund och en Doter Astrid; men med sin rätta Drotning Estrid, som war af hög inländsk herkomst[4], hade han Dotren Ingigerd och Sonen Jacob, hvilken så blifvit kallad, efter han på Jacobsmässedagen blifvit född wid pass A. 1015. Alla desse Barn lät han döpa tillika med sin Drotning och hela sit Hof
