tala fritt hvad man will, fastän i Konungens närwaro[1]. Imedlertid lofvade han sin Frände, at komma til Upsala-Ting och giöra honom det bistånd, at han orädd kunde framställa sin sak, hvilket ock skiedde. Riks-Församlingen hölls under bar Himmel. Konungen satte sig på Thronen och Hoffolket stälte sig omkring honom: Gent öfver på andra sidan suto Ragvald Jarl och Torgny på et säte, hvilka hade fram för sig sine Hirdmän och Hus-tienare: Bakom dem och alt omhvärfves i en ring stod hele Almogen. Så snart Konungens föreställning efter wanligheten war förbi och hans ährender afhandlade, upsteg Norske Budskaparen och berättade med hög röst, huru Konung Olaf i Norige skickat honom dit, at tilbiuda Konungen i Sverige förlikning och derhos den landadelning, som af ålder warit emellan begge Riken: Knapt hade Olof Skotkonung hördt dessa ord, förän han ropade, at den Mannen, som så dristigt talade, skulle tiga, och dermed måste Biörn sättia sig ned igen. Bätre lycka förmodade sig Ragvald Jarl med sit tal: Han rörde först om Norske Konungens beskickning och förestälte sedan, huru alle Wästgötar suckade efter Fred: De wahror, som de ej kunde umbära til deras uppehälle, fingo under krigstiden ej införas i landet och dessutan woro de sielfve ständigt utsatte för de Norskes härjande: Han tillade ock, at Freden war nu så mycket giörligare, som Konungen i Norige begärte Svenska Prinsessan Ingierd til äkta[2]; men alt detta war fåfängt.
16. Olof Skotkonung steg förtörnad up och svarade til Fredshandelen ganska afvogt; men Jarlen
