ej war denna Prinsessa emot: Olof Haraldson uptog det med nöje, hälst som det skiedde utom Fadrens wilja, på hvilken han nu hade lust, at hämnas, och ändteligen kom det så wida, at Wästgöte-Jarlen förde honom Brude tilhanda i Sarpsborg, der bröllopet firades wid Kyndelsmässe-tiden A. 1024. Man kan föreställa sig, huru detta förtröt Konungen i Sverige; men han kunde sig ingentng företaga: ty sidsta Riksdags-Beslutet bandt honom häderne: Han tröstade sig derwid, at han fick gifta sin Doter Ingierd med Holmgårdske Konungen Jarislav, sin wn, hvars Sändebud nu woro ankomne; Ingierd underkastade sig sin Faders behag; men förbehöll sig tvenne wilkor, som henne bewiljades: först, en ansenlig Lifgeding, nemligen staden Aldejoborg wid Ladoga med hela Ingermanland[1], och sedan at få taga med sig en ypperlig Svensk Man, hvem hon hälst wille, til sin följeslagare och Rådgifvare, som i Holmgård skulle niuta likså högt ähro-ställe som han haft i Sverige: Detta war utsedt på Ragvald Jarls räddning ur hennes Faders wälde, som ärnat straffa honom til lifvet: Hon utnämnde Jarlen och Olof Skotkonung måste dertil samtycka efter sit löfte, ehuru högt detta wahl honom misshagade; men med wilkor, at Ragvald aldrig mer skulle komma til Sverige eller för hans ögon. Ingierd reste om sommaren A. 1024. til Holmgård, der hon strax med Jarislav hade sit biläger: Deras Söner woro Waldemar, Wisewald och Holte den Modige[2]: de hade ock en Doter Anna, som blef Drotning i Frankrike och Konung Philip den Förstes Moder[3]. Ragvald Jarl, som med Hustru och Barn
Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/687
Den här sidan har korrekturlästs
