Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/689

Den här sidan har korrekturlästs

löpande efter en Ekorn. Han berättade ock om en Wiking, Göte Tosason, som i Göta-Elf tog fyra Danska köpmans-skiepp; men jagade så snålt efter det femte, tils han strandade på Lessö och miste således ej allena det fartyget han sielf förde, utan fyra andra, som under hans frånwaro tillika med rofvet af de Danske bortsnappades. Änteligen då Konungen sporde honom efter angelägnare saker och om orsaken til hans ditkomst, sade han sig åstunda uplysning i et mål, hvaruti Wästgöte- och Uplands-Lagarne woro skilgaktige: Två Män af jämngod börd; men olika medel och sinne; hade kifvat om Jordagods: Den rike hade giordt den fattige förnär; men blifvit fäld på almänt Ting, at godtgiöra all skada: Då hade han betalt Gäsling för Gås, Gris för gammalt Svin och en half mark lödigt guld för en hel: Nu war frågan hvad dom Konungen deruti flde: Olof svarade, at den brotslige skulle riktigt betala altsammans och dertil tre gånger så mycket til Konungen: I widrigt fall skulle han blifva landsflyktig och hans gods delas til tveskiftes emellan Kronan och målsäganden: Emund påminte alle närwarande Domare, at denne Dom borde fästas wid Lagen i alla Landsorter til almän efterlefnad, och derpå tog han sit afträde, låtandes genom budkafla sammankalla all Sveriges Almoge[1].

20. Konungen eftersinnade hos sig sielf hvad Emunds tal månde betda: Han tänkte behålla honom til måltids och äfven dagen efter til rådplägning; ty en Lagman hade den tiden fritt säte i Konungens Nämd; men Emund war bortfaren: Olof lät kalla

  1. Sturl. in Ol. Har. c. 96.