sin besynnerliga omwårdnad: Hon lät med sin Broders tilstånd sammankalla et Ting på Hög-num, Höga eller Hå-tuna, der hon sielf talade för honom och på det wänligaste begärte de Svenskes bistånd: Hon wille sielf följa sin Styfson til Norige och ingen ting spara, at upsättia honom på Olof den Heliges Thron: De Svenske woro i början tröge, emedan de ej gerna slogos emot de Norske[1]; men ändteligen bewektes de af Astrids wältalighet[2]: Hon fick en ansenlig krigshär tilsammans, hvarmed hon och hennes Son drogo igenom Hälsingeland och Jämteland öfver Kiölen in i Norige, hvilket utan motstånd gaf sig under sin lagliga Öfverhet[3] wid pass A. 1034, så at Sven Knutson, som der imedlertid regerat, måste flykta til sin Broder i Dannemark, der han kort derefter dog och lämnade Magnus i rolig besitning af sit Rike. Efter Knut den Stores död A. 1036[4] giorde Magnus en förlikning med hans Son, Danske Konungen Hårda-Knut, at om någondere af dem dogo Sonlös, skulle den, som efterlefde, få råda om dess länder[5]: Den lyckan hände ock Magnus[6] wid pass A. 1042, hvilket äfven sannade hans Faders spådom[7]: Han blef således en ganska mäktig Herre i Norden; men sådant giorde wid Svenska Hofvet upmärksamma ögon: Amund hade wäl insatt sin Svågers Son i hans Arf-rike; men at denne tillika skulle äga Dannemark, tyktes blifva för Sverige i framtiden et eftertänkeligt granskap: Her fans en lagligare Arfvinge til Danska Spiran och äfven den, som med Svenska Konunga-huset war närmare förbunden.
Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/701
Den här sidan har korrekturlästs
