Hamburgiske ej wille erkänna: Adalbert giorde derom til Sverige en hel beskickning, som anfördes af en Biskop Adalward, hvilken tycks hafva wändt sig til Folket på almänt Riksmöte, utan at fråga stort efter Konungen[1]; men Emund tilstadde ej dessa Sändebud, at komma in för sig, förmodeligen på Osmunds inrådande, ej heller kunde de hos Menigheten något uträtta: De blefvo alwarligen bortwiste wid pass A. 1058. och hade derhos den förtreten, at se Osmund låta bära kors för sig som en Ärke-Biskop, hvilket de kallade Lida smälek för Jesu namn skull[2], fastän frågan endast war om Kyrkio-Regementet, hvilket de mot all billighet wille införa: Stenkil Jarl, Emunds Styfson, hade med dem något medlidande och lät med nödig wakt ledsaga dem til Drotning Guda i Wästergötland, som der lefde på sina gods och tog emot dem med mildhet, skickandes dem med skänker til Hamburg igen[3]: Så högt som Munkarne derföre berömde
Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/709
Den här sidan har korrekturlästs
