ty Pompejus fölgde honom på hälarne. Tvenne stridbare folk, Albanier och Iberier[1], som aldrig warit underkufvade, utan af Alexander den Store, satte sig för Pompejus i motwärn; men de blefvo öfverwundne.[2] Orod[3], som regerade öfver Albanierne, köpte sig fred: Iberiernes Konung skickade Segerwinnaren en Sång, et Bord och en Thron af Guld. Pompejus undertvingade äfven Colchos och förde sedan dels Konung Althau i triumph. När han ej kunde komma högre up i landet för himmelens och jordens hårdhet, trånga pass och försåt af Scytherne, wände han åt söder igen. Detta skiedde mot en winter, på 69de åhret för Christi födelse, hvilken Mithridates tilbrakte i Dioscurias, nord-wäst om Svarthafvet, hvarifrån han skickade äggande bud til alla de Makter han kände, at upvikla dem mot de Romare. I synnerhet skref han et bewekligt bref til Arsaces, Parthernes Konung, begärandes, at han wille förena sig med honom mot et ähregirigt Folk, som ej mindre hade i sinne, än at underlägga sig allla riken och Konungar i werlden[4]. Om wåhren for han omkring till många Scythiska släkten, upblåsandes eld och ifver mot Romerska namnet.
22. Pompejus kom åter til Aspis i Pontiska riket, der hans fiende hade än mycket anhang: Stratonice, Mithridates Gemål, upgaf honom et slott wid Bosphoren, med förbehåll, at han wille beskydda hennes Son Xipharès, om de råkade i Romerska händer: deröfver blef Mithridates så wred, at han
