Sida:Svea rikes häfder.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
80

både till namn och beskrifning temligen noga svarar mot Älgen[1].

Svenska namnet igenkännes först hos Tacitus, som vid år 98 e. Chr. skref sin bok om Germanien. Såsom i allmänhet för de gamla, är äfven för honom Östersjön ett öppet haf; hvilket han kallar det Sveviska. Detta begränsas i vester af den Jutländska halfön, hvilken i Taciti, såsom i Plinii tanka, går i en ofantlig böjning högt åt Norden[2], å den östra sidan åter af Æstyernas land[3], hvilket i synnerhet utmärkes såsom Bernstenens hem, och i hvilket man återfinner den sydöstliga Östersjökusten. I denna stora mot Norden öppna vik af Oceanen sätter Tacitus Svionernas samhällen[4], hvilka, utom sin folkrikhet, äro mäktiga genom vapen och skepp. Skapnaden af deras

  1. Han kallar det Achlin eller Alchin (Machlin är en förderfvad läsart), Solinus, Alces (läs Alkes): hvilket är det Tyska Elch (vanligare Elend), det Svenska Älg. Conr. Gesner (Hist. Animal.) anser namnet ursprungligt för Skandinaviskt.
  2. Derpå har han afseende då han säger: Hactenus in Occidentem Germaniam novimus: in Septentrionem in genti flexu redit. Germ. c. 35.
  3. Dextro Svevici maris littore Æstyorum gentes alluuntur. Ibid. c. 45.
  4. Svionum civitates ipso in Oceano. Germ. Jfr hela det 44. c.