Sida:Svea rikes häfder.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
82

I andra århundradet e. Chr. nämner den Alexandrinske Geografen Ptolomæus på östra sidan om Kimbriska Halfön de Skandiska Öarne, tre smärre, den fjerde och östligaste störst. Den senare kallades egentligen Skandeia. Ptolomæus tror den ligga midt emot Weichselns utlopp. Han

    som varit underkastadt många uttydningar. Grotius och Cluver vilja i dem igenkänna Norrmännen: Schöning, som förkastar denna tanka, gör dem till Göter och läser Gythones. Kunde en dylik gissning tillåtas, så vore ändringen till Suithones mindre våldsam och sannolikare; ty Tacitus hade då af tvenne likljudande namn på samma folkslag gjort tvenne, liksom sedermera Jordanes med sina Suethans och Suethidi. Äro de åter ett särskildt folk, så är af sammanhanget tydligt, att Tacitus tänkt sig dem i öster från Svionerna, och ytterst af alla Germaniska folk åt detta håll (Hic Sveviæ finis, c. 46.). Man ihågkommer då, att ett folk Sithones, Sidones, omtalas af flera författare: de vore en gren af Bastarnerna, en stor och krigisk stam emellan Donau och Dnieper, (Strabo L. VII p. 306.) sedan boende vid Weichseln. Men bortom denna flod tänkte sig Romrarne genast de högsta nordöstliga länder. Deraf Sithonernas förmenta grannskap med Suionerna; och denna förklaring är så mycket sannolikare, som Tacitus ifrån Sithonerna, hvilka Ptolomæus}} sätter vid Weichselns källor, öfvergår till Peuciner, Veneder, Finnar. De förstnämnde, äfven en gren af Bastarnerna, finner Ptolomæus vid karpatiska bergen, Finnar på östra sidan Weichseln, Veneder vid dess utlopp. Att Tacitus i dessa för honom längst bort belägna nordöstliga trakter fann dunkelhet, synes af hans tillägg straxt efter Finnarna: „Cetera jam fabolusa.”