norra hafvet och Rhenfloden, hvilken skiljde dem från Frankerna[1]. Derpå ha desse Heruler, utan att erfara något våldsamt hinder, äfven genomgått Danernas folkslag, slutligen begifvit sig till sjös, och kommit till ön Thule, der de blefvo quar. — Thule är en ofantlig ö, väl tio gånger större än Britannien men på stort afstånd derifrån åt Norden: till största delen obebodd: den bebodda delen skiftad emellan tretton stammar, hvar under sin Konung. Der sker en förunderlig sak alla år. Vid sommarsolståndet går solen på 40 dygn icke ner: tvertom efter sex månader, vid vintersolståndet, är den under lika många dygn icke synlig, utan natten är beständig. Jag har frågat „dem som derifrån kommit till oss,” säger Procopius, huru de vid denna tid räkna dygnen. De ha svarat mig i sanning, att under den ständiga dagen solen lyser än från öster, än från vester, och att, då hon på sin rund kring synkretsen återkommer på samma ställe der de först sett henne uppgå, de då veta att ett dygn är förlidet. — Under den långa natten
- ↑ Jfr L. c. L. IV. c. 20. Folkets namn är ännu bibehållet i floden Warne, i Meklenburg. Warnerne äro samma nation som Thüringarne, hvilka i 6.te årh., på höjden af sin makt, ägde land från Elbens utlopp till Rhen och djupt in i Tyskland. Jfr Thunmann l. c. s. 121.
