sägas bo i källors och floders vatten. De offra flitigt alla slags offer; men det förnämsta offret är menniskan, den första, som uti krig faller i deras händer. Denna offra de åt Mars, hos dem den största Guden; och krigsfångarne offras ej blott på vanligt sätt, utan de upphänga dem på träd, eller kasta dem på törnetaggar, eller förgöra dem på annat ömkeligt sätt. Ibland Thules nationer är en folkrik, nemligen Gauterne[1]; och bredvid dem fingo de nykomne Herulerne boningsplatser.
Att Procopii Thule är Skandinavien, derom kan väl intet tvifvel uppstå. Hans Gauti äro Göterne, hvilka Ptolomæus redan finner i Skandien; och hans Skrithfinni kunna ej heller misskännas. De nämnas af flera författare; och, vid pass tvåhundrade år efter Procopius, förklarar Longobarden Paullus Warnefridi sjelfva namnet, då han beskrifver den Skandinaviska Norden. „Scritovinni, säger han[2], kallas så af ett ord, som betyder hoppa, enligt dess härledning i det barbariska språket; ty medelst en konst att hoppande
