stenar[1], eller kastade dem utför klippor[2], hvilket äfven var ett sätt att offra sig sjelf åt Gudarne[3].
Procopius är också den förste författare, som uttryckligen om landet åberopar sig inhemska underrättelser: han hade erhållit dem af personer, som kommit derifrån. Redan detta bevisar någon gemenskap, vid denna tid emellan Skandinavien och det södra Europa, och Procopii ytterligare berättelse bestyrker den. Han tillägger: De i Illyrien quarblifne Heruler sände, sedan de afdagatagit sin Konung, till Thule, att derifrån hämta sig någon af kungligt blod. De utskickade funno och utvalde en sådan: han dog under vägen: de återvände än en gång och valde en annan, som åtföljdes af sin bror och 100 unga män af de i Thule boende Heruler. Emellertid hade den del af detta folk, som affärdat beskickningen, besinnat sig och emottagit en af sina landsmän till Konung, af Kejsar Justinianus. Då beskickningen återkom, förenade sig alle Herulerne med dem som kommit från Thule, öfvergåfvo sin i Byzans
