ett upprepadt exempel af den sed, hvarigenom nästan alla folkslag, främst bland sina minnen ställa en stamfader med folkets eget namn. Ofta är denna tillika sjelfva nationalguden, eller sättes såsom ättling och dyrkare, med denna i nära gemenskap. Så förklarar äfven den prosaiska Eddan[1] Götanamnet. Gothar, säger den, heta så af en konung Gote och han åter af Odens namn Gaut, så att Gotland eller Gautland är af Oden så kalladt[2]. Man kunde igenkänna denna Götiska Oden i den krigsgud (Mars), hvilken de utländske Göter, enligt Jordanes, lika med Geterna, förnämligast tillbådo, åt hvilken de offrade krigsfångar och upphängde förstlingen af bytet, och hvars dyrkan, tillägger han, var dem så mycket kärare, som den syntes egnas åt en stamfader[3]. Den förnämsta grenen af den Götiska konungastammen kallades, af Amal eller Amala, den tredje från Gapt, den Amaliska. Från denna härstammade den store Theoderic; och i den Saga, som bär hans namn[4] och under
- ↑ Ed. Rask. Stockh. 1818. s. 195.
- ↑ Vitichind, Rer. Saxon. L. I., menar ock att Göterna fått sitt namn af en gammal anförare.
- ↑ Eratque illis religionis præter ceteros insinuatus affectus, cum Parenti devotio nominis (al. numinis) videtur impendi. c. 5.
- ↑ Thidriks af Bern saga, af Peringsköld utgifven och
